Jag har väl alltid haft väldigt dåligt självförtroende, det är vi nog många som har, men det har sakta byggts upp och generellt sett så har jag numera ganska bra självförtroende och är relativt nöjd med mig själv. Och nu när jag ser på min första mening ser jag alla värderande, förminskande ord så som "ganska bra" och "relativt nöjd". För tillfället och sedan några veckor tillbaka känner jag att mitt självförtroende sjunkit igen. Jag har ingen aning om varför, men har sett bilder på folk som jag blivit avundsjuk på för att de ser bra ut, ser andras framgångar och blir avundsjuk för att "jag inte lyckas" (Hallå - jag kämpade igenom hela förra terminen och blev godkänt i allt), ser andras lycka och undrar om jag inte ockå är värd att vara lycklig.

 

Vad är det som händer? Varför denna ständiga avundsjuka? Jag vet att jag är duktig, jag vet att jag ser så pass bra ut att både jag och andra kan kommentera detta med positiva komplimanger, jag har en fantastisk familj och underbara vänner som jag älskar och de älskar mig. Ändå står jag nu i spegeln och nästan äcklas av mig själv om mina "misslyckanden".

 

Man ser lyckliga tjejer med runda gravida magar, folk lägger upp bilder på helt fantastiskt fin mat, pratar om hur grymt det var på gymmet och jag hatar att jag känner en stark avundsjuka. Det var många år sedan jag kände mig avundsjuk på kändisar för att de såg fantastiska ut, men nu har till och med det kommit tillbaka.

 

Vad är det som händer? Jag har en bra personlighet, jag går och klarar en bra universitetsutbildning, har som jag nämnde tidigare en fantastisk familj och underbara vänner. Och ändå fattas det någonting?

Okej, fine, helt 100 % ärligt, jag trodde mitt liv skulle se annorlunda ut nu, jag önskar väldigt ofta att jag hade en bra grund för att ha en egen familj eller väldigt snart börja starta en egen familj. Och så ser det inte ut idag. Men det behöver väl inte betyda att den här sprickan i mitt självförtroende blir större?

 

Vad krävs det för att jag ska kunna hitta tillbaka till mig själv och mitt "relativt" bra självförtroende?

De senaste åren har min kreativa sida minskat. Mitt skrivande. Visst har jag ju skrivit här i bloggen, men det är inte samma sak som att skriva en novell elelr en dikt. För min del. Har tänkt mycket på det den senaste veckan, och har saknat det otroligt mycket. Men jag har inte känt mig inspirerad och jag har inte känt att jag haft tid att skriva för min egen del. Men jag saknar det. Har idag läst igenom lite gamla saker jag skrivit. Allt var så dystert. Olycklig kärlek, dikter om smärta och svek. Det speglade verkligen av hur jag kände för livet. Och det är nästan det värsta. Hur jag upplevde världen och människorna i den. Så klart jag hade några viktiga och betydelsefulla människor i mitt liv, och de viktigaste finns fortfarande kvar, men att jag kunde vara så olycklig?

 

Ett litet utdrag ur det senaste jag skrivit. Det var längesedan jag skrev det - någonstans när jag var tillsammans med M tror jag. Alltså när jag var typ 17 eller något. Oj jisses...

---

 

Att stressa iväg till bussen var något som Vira ofta gjorde, försov sig minst en halvtimme, och sedan slänga på sig kläderna, till och med första dagen i skolan, den nya skolan.

   Tack och lov var bussen sen, det stod ett tiotal personer på busshållplatsen, några stod och huttrade, andra stod helt stela, och tittade irriterat bort åt det håll som bussen skulle komma från.
   ”Jag fattar inte att bussarna alltid skall vara så sena här i den här hålan, kan inte bussarna bara skärpa till sig lite i alla fall?” hördes en blond, väldigt sminkad tjej.
   Andra stod och pratade om hur tråkigt väder det var, medan andra slöt in sig i sina egna världar med hörlurar i öronen.
   Vira själv hade glömt sin mp3 hemma, i all den stressen som pågått där hemma, mamma var sen till jobbet och skulle lämna Ludvig på dagis. Mats, mammas nuvarande man, hade redan vid 6- tiden åkt till jobbet. Hon kände magen kurra, ingen frukost hade hon hunnit äta. Och hon visste inte det nya schemat i skolan, hon hade inte ens träffat klassen.
   Mats hade fått ett nytt jobb, vilket hade lett att gruppen av människor, hon ville inte kalla det familj, för det var något de var innan hennes pappa försvann, fått flytta från villan i Göteborg, till en lägenhet här uppe i, Vira visste inte ens vad det hette, så lite tyckte hon om flytten. Mamma sa att de skulle flytta in i ett hus så fort de hittade ett. Men flytten till lägenheten hade gjort att Vira varit tvungen att slänga, sälja och skänka bort mer än hälften av sina saker. Tack och lov slapp hon dela rum med Ludvig, och hon fick rummet med balkongen.
   Äntligen kom bussen, folk som hade missat bussen om den varit i tid hade kommit, och det var ungefär 15 personer som gick på den, och det kom ännu fler på vägen.
   Väl inne på skolan skulle hon ju hitta klassrummet som hon skulle vara i. Hon begav sig till skopexpeditionen för att fråga.
   ”V- va - var är klass EST2b, och hur hittar jag dit?” Tanten som enligt namnskylten på skrivbordet hette Ing- Britt, och verkade jättetrevlig.
   ”Du måste vara Vira Jacobsson, har jag rätt?” Hon fick en nick som svar, att prata med vuxna gjorde henne alltid nervös.
   Ing- Britt sa till någon Beata, att sätta sig vid hennes skrivbord medan hon själv skulle visa Vira var hon skulle ta vägen. Skolan var ganska stor, den låg ändå tre mil från hålan hon nu skulle kalla sitt hem. Alla ungdomar måste ha valt den här gymnasieskolan. Det var hur mycket elever som helst, och det såg precis ut som ett High School gör i film. Långa korridorer, skåp längs hela väggarna, och så trångt att man knappt fick plats.
   Det kändes som en evighet innan de kom fram till klassrummet som hennes nya klass satt i, det visade sig att de hade historia.
   ”Bara jag inte behöver stå längst fram och presentera mig själv” tänkte hon för sig själv.
   ”Nej men, kolla vem vi har här! Den nya flickan vi har väntat.” sa en kort, spinkig, gråhårig gubbe, ”Detta är Vira Jacobsson, och har kommit hit enda från Göteborg och upp till oss. Hoppas du kommer att trivas här”

Nu är hon hemma igen. Och den här veckan har, trots träningen, inte känts 100 % bra. Speciellt inte nu under helgen. Men jag har överlevt då jag jar underbara vänner som finns där för mig.

 

Känner mig för tillfället väldigt ensam. Det är förhoppningsvis bara en period, men jag är trött på att vara ensam. Och jag behöver närheten som tyvärr, bara en pojkvän kan ge. Alla säger att jag ska sluta att leta, och tro mig det har jag. För ett tag sedan trodde jag verkligen att jag hade hittat rätt och efter det har jag inte letat alls. Och just nu är jag så vansinnigt trött på att leta så jag har inte brytt mig. Eller det var fel ordval - bryr mig gör jag, men orkar gör jag inte. Han kommer när han kommer, jag vet. Men det börjar tära på mig.

 

Det att alla säger att singellivet är så underbart, man kan göra vad man vill, när man vill och med vem man vill utan att ta hänsyn till en partner. Men det var bara roligt de 4-5 första månaderna. Sen behövs stabiliteten. Jag vill ha någon jag kan berätta om min dag för, höra om hans dag, gnälla på för att jag inte orkar plugga, någon som det känns värt att göra sig fin för utan att det är ett måste. Jag vill ha stabiliteten. Jag vill ha närheten, någon som väljer mig.

 

Behövde bara få ur mig det nu innan sängen, annars lär jag inte kunna somna. Så god natt.

 

 

Det här med att bli vuxen är någonting som blir allt mer och mer påtagligt, ingen kommer undan och alla ska vi dit vare sig vi vill eller inte. Och för tillfället känner jag mig ganska ensam. Mina vänner i den närmaste cirkeln har kommit så mycket längre än jag känns det som. Visst, egentligen är 21 ingen ålder, men backar man bara 20 år så hade mina föräldrar hittat varandra, tror de var förlovade och var gravida för första gången, mamma hade flyttat från Island till Sverige, pappa hade bott hemifrån sedan länge och de bodde tillsammans. Var står jag i detta?

 

Jag har... ingenting av detta. Visst, som jag nämnde förut idag ska jag kolla en bil på torsdag, massa vuxenpoäng där, men jag är så långt ifrån eget boende man kan komma typ. Jag har en hel drös med grejer att använda när jag flyttar hemifrån, men jag vet inte när det blir, jag vet inte om jag kommer flytta ihop med någon, flytta in till någon eller om jag kommer att bo själv.

 

Det enda jag egentligen vet är att jag, om tre år, kommer vara legitemerad arbetsterapeut (om inget oväntat händer), men sen då?

 

Även om det idag har varit en väldigt fin dag, så känns det att hösten är på ingång. Jag vart ju inställd på att jobba idag, så blev inte fallet, vilket ledde till att väldigt mycket tankar dök upp. Hösten för mig är väldigt mörk. Solen försvinner allt mer, kläderna blir mörkare, man tar på sig så mycket kläder att man nästan isolerar sig från omvärlden.

 

Under många år var jag rädd för hösten - för då började skolan. Då skulle jag tillbaka till stället där ingen tyckte om mig, där folk slog och pratade illa om mig. Jag tror att den känslan ligger kvar, den dyker upp lite succesivt när hösten börjar närma sig. För ju längre in på hösten vi kommer, desto deppigare blir jag. Den här hösten är jag på ett nytt ställe, ett universitet, med vuxna människor som vet hur man ska bete sig, en klass med tjejer (och en stackars kille) som faktiskt verkar tycka om mig. Jag har tid att träffa vänner, jag har tid att jobba, plugga, träffa den personen jag börjat tycka väldigt mycket om, jag tränar och mår bra. Det är ingen tid jag vill slösa bort på att vara eller bli deppig.

 

Den här hösten ska jag försöka lägga det bakom mig. Den här hösten ska jag göra allt i min makt för att inte isolera mig från omvärlden. Den här hösten ska jag vara färgklicken mitt i gänget även om jag skulle vara helt svartklädd. Den här hösten ska jag må bra!

 

Waa, det är läskigt när man tänker efter och inser att man börjar bli vuxen. Visst är det väl typ superbra, men jag vill nog vara liten ett litet tag till. Vad var det då som fick mig att tänka på detta? Jo dels för att några av mina närmaste vänner har eller snart kommer ta några av de största kliven ut i vuxenvärlden. Den ena har nyligen fått barn (och har sedan ett år tillbaka bott själv) och den andra kommer, tillsammans med sin pojkvän, att flytta till eget.

 

Jag har alltid varit helt tokig i socker, haft socker till allt och mycket sådant dessutom. Nu när jag drack mitt te hade jag en halv tsk socker. Så lite har jag aldrig haft tidigare. Aja, nu ska jag bege mig iväg. :)

 

Fy helvete vilken natt! Den har varit allt annat än rolig kan jag ju tala om! Somnade sent och sov jätteoroligt. Varför detta? Jo nu har ångesten inför hösten kommit på allvar. Jag vill bara få antagningen överstökad så jag vet vad som händer, eller inte händer. Det är så vansinnigt mycket tankar som snurrar och jag vet varken ut eller in, Och tankarna gäller inte bara hösten och vad jag ska göra utan allt.

 

Det kanske inte är jätteintressant för er andra, men igår slog det mig att detta är den längsta singelperioden jag haft sedan jag var 15. Sedan jag var 15 år har jag haft 4 riktiga förhållanden och dessa  har avslutats och påbörjats  tillräckligt ofta för att det inte ska ha blivit mer än ett drygt halvår i mellan. That is like insane! Och det är klart det är asgött att inte ha någon man måste anpassa dig för på det viset, men samtidigt är det ju  en hel del som jag saknar med att ha ett förhållande. Eller ja, jag saknar att ha ett förhållande. Men det måste vara med rätt kille, och jag vet att han finns där ute - någonstans. Frågan är bara var och när.

 

Man ska ta vara på de vänner man har brukar jag känna. Och har många gånger tyckt att de gamla vännerna man haft och inte pratar med så ofta eller över huvud taget inte varit så viktiga. Men de senste veckorna har jag tänkt annorlunda. Det är jätteroligt att prata med gamla vänner, träffas över en fika eller ses på stan och bara kolla läget.

 

Pratade i dryga 20 minuter med en gammal klasskompis, och även om vi inte har umgåts på tu man hand på säkert 10 år, så är det ändå roligt och det värmer när hon frågar hur läget är. Jag kan självklart omöjligt veta om hon menar det eller bara säger det för att vara trevlig, men det gör mig ändå glad att man kan pratas vid utan att det ska vara konstigt. Och det är sånt här som gör att det skulle vara kul att ha en reunion både från mellan- och högstadiet.