Att vara kreativ
De senaste åren har min kreativa sida minskat. Mitt skrivande. Visst har jag ju skrivit här i bloggen, men det är inte samma sak som att skriva en novell elelr en dikt. För min del. Har tänkt mycket på det den senaste veckan, och har saknat det otroligt mycket. Men jag har inte känt mig inspirerad och jag har inte känt att jag haft tid att skriva för min egen del. Men jag saknar det. Har idag läst igenom lite gamla saker jag skrivit. Allt var så dystert. Olycklig kärlek, dikter om smärta och svek. Det speglade verkligen av hur jag kände för livet. Och det är nästan det värsta. Hur jag upplevde världen och människorna i den. Så klart jag hade några viktiga och betydelsefulla människor i mitt liv, och de viktigaste finns fortfarande kvar, men att jag kunde vara så olycklig?
Ett litet utdrag ur det senaste jag skrivit. Det var längesedan jag skrev det - någonstans när jag var tillsammans med M tror jag. Alltså när jag var typ 17 eller något. Oj jisses...
Det mörka håret är uppsatt i en inbakad fläta, vilket gör att den liljevita halsen syns ännu tydligare i månskenet. Hjärtslagen slår långsamt och regelbundet. Synd att jag inte kan känna mina egna. Jag borde, men vill inte. Jag behöver det, vill inte skada henne. Jag borde, vill inte, vad spelar det för roll? Det finns hur många som helst, ingen kommer att lägga märke till det. En gång till och hon försvinner.
Tack och lov var bussen sen, det stod ett tiotal personer på busshållplatsen, några stod och huttrade, andra stod helt stela, och tittade irriterat bort åt det håll som bussen skulle komma från.
”Jag fattar inte att bussarna alltid skall vara så sena här i den här hålan, kan inte bussarna bara skärpa till sig lite i alla fall?” hördes en blond, väldigt sminkad tjej.
Andra stod och pratade om hur tråkigt väder det var, medan andra slöt in sig i sina egna världar med hörlurar i öronen.
Vira själv hade glömt sin mp3 hemma, i all den stressen som pågått där hemma, mamma var sen till jobbet och skulle lämna Ludvig på dagis. Mats, mammas nuvarande man, hade redan vid 6- tiden åkt till jobbet. Hon kände magen kurra, ingen frukost hade hon hunnit äta. Och hon visste inte det nya schemat i skolan, hon hade inte ens träffat klassen.
Mats hade fått ett nytt jobb, vilket hade lett att gruppen av människor, hon ville inte kalla det familj, för det var något de var innan hennes pappa försvann, fått flytta från villan i Göteborg, till en lägenhet här uppe i, Vira visste inte ens vad det hette, så lite tyckte hon om flytten. Mamma sa att de skulle flytta in i ett hus så fort de hittade ett. Men flytten till lägenheten hade gjort att Vira varit tvungen att slänga, sälja och skänka bort mer än hälften av sina saker. Tack och lov slapp hon dela rum med Ludvig, och hon fick rummet med balkongen.
Äntligen kom bussen, folk som hade missat bussen om den varit i tid hade kommit, och det var ungefär 15 personer som gick på den, och det kom ännu fler på vägen.
Väl inne på skolan skulle hon ju hitta klassrummet som hon skulle vara i. Hon begav sig till skopexpeditionen för att fråga.
”V- va - var är klass EST2b, och hur hittar jag dit?” Tanten som enligt namnskylten på skrivbordet hette Ing- Britt, och verkade jättetrevlig.
”Du måste vara Vira Jacobsson, har jag rätt?” Hon fick en nick som svar, att prata med vuxna gjorde henne alltid nervös.
Ing- Britt sa till någon Beata, att sätta sig vid hennes skrivbord medan hon själv skulle visa Vira var hon skulle ta vägen. Skolan var ganska stor, den låg ändå tre mil från hålan hon nu skulle kalla sitt hem. Alla ungdomar måste ha valt den här gymnasieskolan. Det var hur mycket elever som helst, och det såg precis ut som ett High School gör i film. Långa korridorer, skåp längs hela väggarna, och så trångt att man knappt fick plats.
Det kändes som en evighet innan de kom fram till klassrummet som hennes nya klass satt i, det visade sig att de hade historia.
”Bara jag inte behöver stå längst fram och presentera mig själv” tänkte hon för sig själv.
”Nej men, kolla vem vi har här! Den nya flickan vi har väntat.” sa en kort, spinkig, gråhårig gubbe, ”Detta är Vira Jacobsson, och har kommit hit enda från Göteborg och upp till oss. Hoppas du kommer att trivas här”
”Jag fattar inte att bussarna alltid skall vara så sena här i den här hålan, kan inte bussarna bara skärpa till sig lite i alla fall?” hördes en blond, väldigt sminkad tjej.
Andra stod och pratade om hur tråkigt väder det var, medan andra slöt in sig i sina egna världar med hörlurar i öronen.
Vira själv hade glömt sin mp3 hemma, i all den stressen som pågått där hemma, mamma var sen till jobbet och skulle lämna Ludvig på dagis. Mats, mammas nuvarande man, hade redan vid 6- tiden åkt till jobbet. Hon kände magen kurra, ingen frukost hade hon hunnit äta. Och hon visste inte det nya schemat i skolan, hon hade inte ens träffat klassen.
Mats hade fått ett nytt jobb, vilket hade lett att gruppen av människor, hon ville inte kalla det familj, för det var något de var innan hennes pappa försvann, fått flytta från villan i Göteborg, till en lägenhet här uppe i, Vira visste inte ens vad det hette, så lite tyckte hon om flytten. Mamma sa att de skulle flytta in i ett hus så fort de hittade ett. Men flytten till lägenheten hade gjort att Vira varit tvungen att slänga, sälja och skänka bort mer än hälften av sina saker. Tack och lov slapp hon dela rum med Ludvig, och hon fick rummet med balkongen.
Äntligen kom bussen, folk som hade missat bussen om den varit i tid hade kommit, och det var ungefär 15 personer som gick på den, och det kom ännu fler på vägen.
Väl inne på skolan skulle hon ju hitta klassrummet som hon skulle vara i. Hon begav sig till skopexpeditionen för att fråga.
”V- va - var är klass EST2b, och hur hittar jag dit?” Tanten som enligt namnskylten på skrivbordet hette Ing- Britt, och verkade jättetrevlig.
”Du måste vara Vira Jacobsson, har jag rätt?” Hon fick en nick som svar, att prata med vuxna gjorde henne alltid nervös.
Ing- Britt sa till någon Beata, att sätta sig vid hennes skrivbord medan hon själv skulle visa Vira var hon skulle ta vägen. Skolan var ganska stor, den låg ändå tre mil från hålan hon nu skulle kalla sitt hem. Alla ungdomar måste ha valt den här gymnasieskolan. Det var hur mycket elever som helst, och det såg precis ut som ett High School gör i film. Långa korridorer, skåp längs hela väggarna, och så trångt att man knappt fick plats.
Det kändes som en evighet innan de kom fram till klassrummet som hennes nya klass satt i, det visade sig att de hade historia.
”Bara jag inte behöver stå längst fram och presentera mig själv” tänkte hon för sig själv.
”Nej men, kolla vem vi har här! Den nya flickan vi har väntat.” sa en kort, spinkig, gråhårig gubbe, ”Detta är Vira Jacobsson, och har kommit hit enda från Göteborg och upp till oss. Hoppas du kommer att trivas här”
Kommentarer
Trackback
