Det här med att bli vuxen är någonting som blir allt mer och mer påtagligt, ingen kommer undan och alla ska vi dit vare sig vi vill eller inte. Och för tillfället känner jag mig ganska ensam. Mina vänner i den närmaste cirkeln har kommit så mycket längre än jag känns det som. Visst, egentligen är 21 ingen ålder, men backar man bara 20 år så hade mina föräldrar hittat varandra, tror de var förlovade och var gravida för första gången, mamma hade flyttat från Island till Sverige, pappa hade bott hemifrån sedan länge och de bodde tillsammans. Var står jag i detta?

 

Jag har... ingenting av detta. Visst, som jag nämnde förut idag ska jag kolla en bil på torsdag, massa vuxenpoäng där, men jag är så långt ifrån eget boende man kan komma typ. Jag har en hel drös med grejer att använda när jag flyttar hemifrån, men jag vet inte när det blir, jag vet inte om jag kommer flytta ihop med någon, flytta in till någon eller om jag kommer att bo själv.

 

Det enda jag egentligen vet är att jag, om tre år, kommer vara legitemerad arbetsterapeut (om inget oväntat händer), men sen då?