Ska det bli ännu ett dygnande? Hallå? Jag ska jobba imorgon, jag behöver sova! vad är det som krävs för att få lite normal nattsömn? Jag är inte byggd för att vara vaken såhär, jag behöver min sömn. Känns inte som att mamma och pappa tar mina sömproblem på allvar. I 7 års tid har dom sagt åt mig att testa på den ena hushållskuren efter den andre, fattar dom inte att det inte hjälper?  Jag har ingen aning om vart jag ska vända mig med mina jävla problem, vissa säger tereputer andra säger läkare, de tredje tycker meditaion och yoga medan de fjärde (där bland mina föräldrar) tycker att hushållskurer borde hjälpa. Men det gör ju fan inte det. Orkar inte ha det såhär!Jag vill bara sova, sova så jag kan vara glad och pigg, sova så jag kan göra sånt jag måste, orka det en 20 åring borde orka.

Varför är det så svårt att ta mig seriöst? Varför tror folk att jag är så jävla korkad?

Det har hittills varit en väldigt blöt natt. Tårarna har rummit i floder och papper har gått åt att torka näsan med. Det har lugnat ner sig en del nu, men tårarna kommer ändå. Har tänkt mycket nu. Men inte blivit så mycket klokare för det. Jag har dock kommit fram till en sak - jag ska börja skriva upp de positiva sakerna som händer under dagarna. Inte här, utan i en egen bok bara för mig. Men det är för att jag ska kunna gå tillbaka och se på allt bra när jag är som jag är nu. Ska börja med det imorgon och ha med mig ett litet häfte där jag ska skriva positiva saker. Kanske be någon skriva någonting positivt om mig själv så jag kan se det. Låter egocentrerat. Men jag behöver ta hand om mig själv. Och det var mitt "nyårslöfte" - att tänka på mig själv mer.

Vissa kanske tycker att jag tänker mycket på mig själv redan. Men det håller jag inte med om. Jag har alltid satt alla andra i rummet före, och så är det fortfarande. Men det märks inte lika tydligt antagligen.

Sa god natt till min älskade för över en timme sedan. De senaste månaderna har jag haft svårt att sova trots att jag varit med honom, det är ännu värre utan honom! Någon gång snart hoppas jag på att få åka över till andra sidan, få släppa allt och inte tänka på någonting annat än stunden. Har kollat på schemat och jag har några dagar där jag är ledig någon längre period. Får se om det är läga att dra sig då. Känner verkligen att jag behöver det.

Visst mycket har blivit bättre än vad det varit innan, med det är inte bra än. Mycket på hjärnan, mycket med skolan, framtiden, mig själv, familjen, man ska hinna med vänner och inte vara allt för grinig när man är med D. Ibland önskar jag att mina föräldrar hade en plan för mig, en plan som jag skulle följa utan att ha någonting att säga till om. Då hade jag i alla fall sluppit tänka på allt själv. Och nu när jag bestämt mig för att hoppa av och berättar det för folk låter de så besvikna. Visst - jag ska skita i vad alla andra tycker. Men jag har under hela mitt liv känt mig som en enda stor besvikelse...

Skit sak samma... Saker och ting kommer bli bättre så småning om. Det är bara att vänta och se. Ska verkligen försöka sluta vara så nere och fokusera ordentligt på det jag har som är bra. Det jag vet att jag vill, det jag vet att jag kan!

Svar till Josefine: Jo, visst är det tråkigt men ja. :P Och yngre åldrar skulle jag inte palla. Som jag nämnt tidigare - jag får krupp på högstadieelever som inte kan skriva. Det skulle bli ännu värre om det var i yngre åldrar. Och ska jag undervisa vill jag undervisa i det man har på gymnasiet, litteraturhistoria, skrivning, retorik... ja du vet. Med jobbletandet vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Ska kolla på det företaget jag jobbade hos i somras och se om dom kan behöva lite hjälp på något sätt. Sen ska jag väl försöka hitta någonting i västervik så jag kan ta mig dit. Men vi får se. Vi får träffas snart så kan vi prata mer om det! :)

---

Jag måste bara skriva av mig lite innan jag lägger mig. Sitter här med en mugg varm mjölk beredd att gå och lägga mig, men det är så mycket tankar som snurrar runt. Bland annat vad jag ska göra och inte!?

Blir så himla rädd och ledsen när jag ser folk som gått i paralellklasserna, någon klass högre, i samma klass.. ja folk man känner helt enkelt. Men när jag ser dem vara kvar här i kommunen och jobba. Jag vill verkligen här ifrån. Never ever att jag ska bo kvar här. Det enda mina barn ska veta om den här kommunen är att mormor, morfar och farmor bor här. Annars nada! Och med tanke på att mina kommande barn löper stor risk att få diverse diagnoser vill jag verkligen inte vara här. Märker ju hur de har behandlat min lillebror och andra jag känner med någon form av diagnos. Inte bra, inte bra!

Och vad vill jag med mitt liv? Vad vill jag göra förutom att skaffa min egen familj?

Jag har inte en blekaste aning! Har ju haft funderingar på någonting inom reklam och marknadföring det senaste. Men vad jag hittar finns det inte något större utbud på utbildningar inom det, och ännu färre distansutbildningar. Dessutom har jag hört att det är ett ganska hett jobb just nu så det är svårt att komma in på, så jag vet inte. Jag är inte tillräckligt duktig på att laga mat och baka, även om jag älskar det, så jag kan göra någon karriär i det. Och det enda jag vet att jag verkligenverkligen vill är att bli författare. Men det är ingenting man blir över en utbildning. Och andra arbeten inom skrivandet jag kan komma på är journalist. Men det kom jag på tidigt att det absolut inte var någonting för mig.

Kanske ska jag koncentrera mig mer på vad jag kan tänka mig att göra istället för det jag inte vill göra? Känner att jag behöver någon att bolla idéer med. Men dom flesta jag pratar med säger antingen att dom inte vet eller att det är mitt eget val. Klart det är mitt eget val - men det betyder inte att jag inte kan få förslag.

Det är inte konstigt att jag inte kan sova på nätterna med tanke på hur mycket som snurrar runt i skallen på mig. Det värsta är att detta bara är en ytterst liten del av vad som snurrar runt. Tänker på D, mamma, pappa, mina vänner, mina syskon...

Kommer ihåg när jag var yngre (i dom tidigare tonåren). Det gick inte en dag utan att jag och mamma bråkade och varje gång fick jag höra "Du tänker inte på någon annan än dig själv". Det värsta var att hon hade inte en aning om vad som flög runt i huvudet på mig. Och det var inte i första hand mig själv. Eller jo... på ett sätt var det det. Men det var mer "Vad ska jag göra för att göra mamma stolt?". Och det är det fortfarande. Och vad jag ska göra för att underlätta för henne och pappa. Jag är inte den enda som har det tufft just nu. Långt ifrån bara jag.

Oj... det blev en del. Ska itne skriva allt jag tänker på. Men detta är en del. Kanske har ni några tips på vad jag kan göra eller inte bör göra. Tveka inte att kommentera! :) God natt

Det har inte varit någon bra blogghelg. Som jag berättade i fredags så var jag tankspridd, detta fortsatte och pågick hela hegen. Jag tänker fortfarande massa, men nu vet jag vad jag tänker på. Mina föräldrar. Ska inte gå in exakt vad. mycket av det som händer just nu är lite väl privat. Men jag förstår mig inte på dem. Och nu vet jag inte om jag vill hem alls.

De har gjort ett val som jag inte alls vet vad jag ska tycka, eller jag tycker inte om det. Men jag vet inte hur jag ska reagera. Om jag ska hem och låtsas som ingenting eller om jag ska åka hem hämta mina grejer och vara någon annanstans. Ni kan ju självklart inte säga vad ni tycker med tanke på att ni inte vet vad det handlar om. Men i alla fall. Jag vet inte hur jag ska ta ställning för detta. Pågår detta för länge (kanske till och med är för sent) så kommer inte D komma hem till mig mer. Och hemma hos mig var ett av de få ställen han trivdes på...

Pallar inte med allt som händer runt omkring just nu. Vill bara att det ska bli som det en gång var (med D i mitt liv) och vi kunde vara en lycklig familj. Jag är inte lycklig hemma längre.