Svar till Josefine: Jo, visst är det tråkigt men ja. :P Och yngre åldrar skulle jag inte palla. Som jag nämnt tidigare - jag får krupp på högstadieelever som inte kan skriva. Det skulle bli ännu värre om det var i yngre åldrar. Och ska jag undervisa vill jag undervisa i det man har på gymnasiet, litteraturhistoria, skrivning, retorik... ja du vet. Med jobbletandet vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Ska kolla på det företaget jag jobbade hos i somras och se om dom kan behöva lite hjälp på något sätt. Sen ska jag väl försöka hitta någonting i västervik så jag kan ta mig dit. Men vi får se. Vi får träffas snart så kan vi prata mer om det! :)

---

Jag måste bara skriva av mig lite innan jag lägger mig. Sitter här med en mugg varm mjölk beredd att gå och lägga mig, men det är så mycket tankar som snurrar runt. Bland annat vad jag ska göra och inte!?

Blir så himla rädd och ledsen när jag ser folk som gått i paralellklasserna, någon klass högre, i samma klass.. ja folk man känner helt enkelt. Men när jag ser dem vara kvar här i kommunen och jobba. Jag vill verkligen här ifrån. Never ever att jag ska bo kvar här. Det enda mina barn ska veta om den här kommunen är att mormor, morfar och farmor bor här. Annars nada! Och med tanke på att mina kommande barn löper stor risk att få diverse diagnoser vill jag verkligen inte vara här. Märker ju hur de har behandlat min lillebror och andra jag känner med någon form av diagnos. Inte bra, inte bra!

Och vad vill jag med mitt liv? Vad vill jag göra förutom att skaffa min egen familj?

Jag har inte en blekaste aning! Har ju haft funderingar på någonting inom reklam och marknadföring det senaste. Men vad jag hittar finns det inte något större utbud på utbildningar inom det, och ännu färre distansutbildningar. Dessutom har jag hört att det är ett ganska hett jobb just nu så det är svårt att komma in på, så jag vet inte. Jag är inte tillräckligt duktig på att laga mat och baka, även om jag älskar det, så jag kan göra någon karriär i det. Och det enda jag vet att jag verkligenverkligen vill är att bli författare. Men det är ingenting man blir över en utbildning. Och andra arbeten inom skrivandet jag kan komma på är journalist. Men det kom jag på tidigt att det absolut inte var någonting för mig.

Kanske ska jag koncentrera mig mer på vad jag kan tänka mig att göra istället för det jag inte vill göra? Känner att jag behöver någon att bolla idéer med. Men dom flesta jag pratar med säger antingen att dom inte vet eller att det är mitt eget val. Klart det är mitt eget val - men det betyder inte att jag inte kan få förslag.

Det är inte konstigt att jag inte kan sova på nätterna med tanke på hur mycket som snurrar runt i skallen på mig. Det värsta är att detta bara är en ytterst liten del av vad som snurrar runt. Tänker på D, mamma, pappa, mina vänner, mina syskon...

Kommer ihåg när jag var yngre (i dom tidigare tonåren). Det gick inte en dag utan att jag och mamma bråkade och varje gång fick jag höra "Du tänker inte på någon annan än dig själv". Det värsta var att hon hade inte en aning om vad som flög runt i huvudet på mig. Och det var inte i första hand mig själv. Eller jo... på ett sätt var det det. Men det var mer "Vad ska jag göra för att göra mamma stolt?". Och det är det fortfarande. Och vad jag ska göra för att underlätta för henne och pappa. Jag är inte den enda som har det tufft just nu. Långt ifrån bara jag.

Oj... det blev en del. Ska itne skriva allt jag tänker på. Men detta är en del. Kanske har ni några tips på vad jag kan göra eller inte bör göra. Tveka inte att kommentera! :) God natt