Nu är hon hemma igen. Och den här veckan har, trots träningen, inte känts 100 % bra. Speciellt inte nu under helgen. Men jag har överlevt då jag jar underbara vänner som finns där för mig.

 

Känner mig för tillfället väldigt ensam. Det är förhoppningsvis bara en period, men jag är trött på att vara ensam. Och jag behöver närheten som tyvärr, bara en pojkvän kan ge. Alla säger att jag ska sluta att leta, och tro mig det har jag. För ett tag sedan trodde jag verkligen att jag hade hittat rätt och efter det har jag inte letat alls. Och just nu är jag så vansinnigt trött på att leta så jag har inte brytt mig. Eller det var fel ordval - bryr mig gör jag, men orkar gör jag inte. Han kommer när han kommer, jag vet. Men det börjar tära på mig.

 

Det att alla säger att singellivet är så underbart, man kan göra vad man vill, när man vill och med vem man vill utan att ta hänsyn till en partner. Men det var bara roligt de 4-5 första månaderna. Sen behövs stabiliteten. Jag vill ha någon jag kan berätta om min dag för, höra om hans dag, gnälla på för att jag inte orkar plugga, någon som det känns värt att göra sig fin för utan att det är ett måste. Jag vill ha stabiliteten. Jag vill ha närheten, någon som väljer mig.

 

Behövde bara få ur mig det nu innan sängen, annars lär jag inte kunna somna. Så god natt.