De senaste vekorna har jag inte varit jätteduktig med träningen. Första veckan av det här "6-veckors programmet" gick jättebra, jag var taggad och riktigt peppad på att få komma igång. Andra veckan, veckan under lägret, blev jag sjuk de första dagarna som ni vet och jag kunde inte träna. Sedan blev det ingenting mer med träningen. Hade jag fortsatt som jag skulle hade jag varit på veckan fyra nu, men icke. Så fort det ens pratas om träning här hemma får jag ångest. Vet inte vad det beror på, men mår verkligen jättedåligt av det.

 

Tyvärr blir det inte bättre av att lillasyster frågar hur det gått med träningen, om jag kommit igång med det igen och så vidare. Och idag kom mamma och frågade om jag skulle följa med dem på intervaller. Jag började gråta. Inte så någon av dem såg, men grät gjorde jag. Träning ska inte vara ångesladdat och jag förstår egentligen inte varför jag får det. Borde nog söka hjälp. Borde ha sökt hjälp för flera år sedan...

 

Vad jag ville komma till var att jag trotsade ångesten idag. Jag grät, jag svor åt mig själv och jag blev riktigt arg. Men sedan gjorde jag det! Jag tog mammas cykel och cyklade. Det var nog inte ens en mil jag cyklade. Men som jag känner just nu (med gråten i halsen) är det mycket bättre än ingenting alls! Jag vill skriva att jag ska börja gå upp tidigt på morgonen, cykla en sväng och börja dagen så. Men jag vet att jag inte kommer göra det. Jag känner mig själv så pass väl, tyvärr. Men jag ska försöka börja dagen med en cykeltur. Försöka släppa ångesten över träning, släppa ångesten över min presteation, släppa ångesten helt enkelt!

 

Fördelen med sommaren är att det finns färska jordgubbar så nära som i vår trädgård. Så när jag kom hem förut och hade gjort några övningar belönade jag mig med min kesoblandning, fast med jordgubbar istället(för apelsin). :) Keso, pumpakärnor, sesamfrön, cashewnötter och jordgubbar.