Det känns lite som att jag borde vara expert på det. Kärlek som tar slu när man minst anar det. 3 av 4 förhållanden jag haft har jag blivit så har jag blivit lämnad. Och det har gjort lika ont (men på olika sätt) varje gång. Men det senaste var nog svårast att accaptera i det att kärleken egentligen inte tog slut utan omständigheterna förändrades.

Fick igår veta att ett av de förhållanden som jag haft som förebild tagit slut. Det kom som en chock. Och nu när jag tänker på det och skriver om det sipprar tårarna ner för kinderna på mig. En väldigt nära släkting har separerat med sin respektive och jag kan inte riktigt fatta att det är sant! Visst - det kommer kanske en positiv konsekvens med det. För mig är det positivt, men för honom/henne är det inte bara positivt. Kan inte gå in i detalj på vad som gäller och jag känner att jag inte borde det. Men är det inte lustigt hur det bara kan ta slut så? Efter så många år tillsammans så bara det rinner ut i sanden. Det är också sånt som gör mig rädd.