Jag förstår mig inte på mig själv längre. Känns som att jag bara har riktiga toppar och riktiga bottnar men ingenting där i mellan. När jag inte är jätteglad så är jag jätteledsen (oftast utan anledning eller en väldigt löjlig sådan), är jag inte jätteledsen så är jag jättearg och verkligen inget som helst mellanting!

I lördags berättade lillasyster att hon pratat med sin tränare ang. mig och hennes träning med mig. Han hade i princip sagt att jag var ett hopplöst fall. Jag började lipa. Senare kunde jag skämta om det, nu när mamma kom och pratade om träning började jag lipa igen. Pallar fan inte. -.-

Första året med p-staven tänkte jag inte på det, för att gråta kändes som en vardag och jag gjorde det (alldeles för) ofta. Men nu är det ännu jobbigare när jag lipar då jag inte har någonting att lipa för egentligen. Tänk vad skönt det hade varit om man bara fått vara glad?!