Fredagen var en bra dag, fram till på natten/lördagsmorgonen. Det hände en del grejer som gjorde att jag inte klarade av att vara hemma, jag känner fortfarande att jag egentligen inte vill vara hemma. Men innan jag har körkort känner jag inte att jag kan vara någon annanstans. Visst kan jag vara hemma hos Daniel, men nu när jag börjar jobba måste jag ta mig till och från jobbet utan problem och ska jag då vara där 7 då blir det oerhört tidigt att ta bussen där ifrån när jag måste åka hemifrån mig kvar i 6.

Jag är mycket  väl medveten om att jag tar på mig för mycket och att jag behöver prata av mig till någon utanför, men just nu går min hjärna på högvarv. Vet inte vad jag ska tro, vet inte vad jag ska göra för att jag ska tänka mindre på det. Jag avskyr lögner, det är något av det värsta som finns, men det är vad som just nu kastas i ansiktet på mig.

Jag vet att jag har vänner att vända mig till, tro inte att jag glömmer er, men det har blivit så mycket nu det senaste så jag vet inte vart jag ska börja. Jag vill inte behöva belasta er, någonstans där inne skriver jag efter att bar få spy ut allt som är i huvudet på mig, men så fort jag får chansen tar det stopp och jag väljer att stoppa undan det ännu längre och lyssna på någon annan.

Försöker hålla skenet uppe och jag tycker det går väldigt bra, men så fort jag ligger ensam i sägnen börjar det... tårarna. Är ingenting annat än arg och ledsen här hemma känns det som. Förut fick jag frågan om jag var arg - helt oprovocerat och jag tyckte inte jag verkade arg tills jag tänkte tillbaka på hur jag just då betedde mig. Och ja, då kan jag faktiskt säga att jag var arg, men inte på någonting jag kan sätta fingret på direkt.

Vill kunna åka till Daniel, till mina vänner då det är jobbigt här hemma, och det kan jag. Men jag vill inte behöva det. Samma sak börjar komma som kom förra sommaren, jag mår dåligt och jag orkar knappt med att träffa folk för jag känner mig så... misslyckad, jobbig och osäker på mig själv. Egentligen vet jag att jag inte är misslyckad, speciellt nu, jag menar - jag klarade av LSV 110, jag kalrade grammatiktentan, den tredje svåraste tentan i Sverige, jag har klarat min teori... men ändå känner jag mig så misslyckad just nu.

Jag behöver komma bort. Bort från allt. Bort från allt ansvar och alla personer som tar energi från mig utan att ge någon tillbaka. Bort från all planering och allt tänkande. Bort...

Och nu kanske jag begått mitt livs största misstag, vem vet.

Ursäkta om detta inte var vad ni väntat er när ni klickade hit nu. Men jag var bara tvungen att skriva av mig.