Ligger och stressar upp mig för måndagen. Varför? Inte en blekaste aning! Stressar upp mig för minsta lilla inbokning nu mera. Så fort jag vet att jag har någonting jag måste göra blir jag jättestressad nu mera. Är i vanliga fall världens planerings freak. Usch, det är väldugt obehagligt.

Och anledningen till det enda blogginlägget i tisdags var just detta. Jag blev stresad för att jag skulle åka och träna och fick en panikattack. Hallå? Panik för att man ska träna. Det är någonting som inte stämmer! Mamma tycker att jag ska överväga och gå och prata med någon, en psykolog eller så. Men då kommer jag antagligen behöva prata om min bakgrund och dra upp allt som hänt de senaste två åren och så igen. Orkar inte öppna upp mig på nytt.

Har pratat med D om det, och han tycker att det är en bra idé, men han förstår hur jag känner i det hela. Vad mycket det krävs för att kunna lita på någon egentligen. Det är inte många jag litar på. Har några av mina närmaste vänner, min familj och D. Mina närmaste vänner består av fyra personer. Jag har i och för sig en lite "nyare" vän osm jag träffat nu under den här terminen, och henne har jag berättat en del för. Men det är ju långt ifrån allt. Kanske litar jag på henne med?

Bara för att det är ett lite deppigt inlägg så bjuder jag på en gladare bild! Jag och D på min student. Inte ens inför studenten var jag så stressar som jag är nu. Wierd!